VIKINGARÄNNET 2000.

Vi kallades Proteståkarna!

Lasse Nordling


Förväntningarna väcks inför Vikingarännet när några av oss avslutat en blöt lördag på blöta, men perfekta isar samma dag som ledarutbildning gick med Sjuskäret. Även om det blir plusgrader under dagen lovarrapporten perfekta isar. Det enda som kan störa loppet skulle vara en bitande motvind. Rapporten från Borås i mobilen lät inte uppmuntrande.
Oväder p G åt NO.
Efter inkvartering hos goda vänner i Uppsala är det dags att "deffa" med kolhydrater. Under väntan på pendeltåget från Stockholm C, på T-Centralen, på gator, på tåget och i Uppsala lägger man märke till denna friska folkrörelse, långfärdskridskoåkarna. 8000 drar mot Mekka inför morgondagens start.
Kl 1810 ringer P-G! Vadå, det här ett uttryck för hans skämtlynne,
loppet inställt. Nej du! Även om han åberopar två helt oberoende källor, blir han inte trodd. Vikingarännets hemsida visar inget och att komma fram till nyhetssidan och israpporten är omöjligt. 2010 förstörs
kvällen, loppet är inställt. Det blir åkning på någon sjö istället
imorgon.

Vi avtalar möte på Knivsta C på söndag morgon. P-G har lyckats ragga upp den gamle isräven Per, som lett ledarutbildningen här i Borås förra helgen. Vikingarännet ska genomföras och bilarna tar oss ner tillcampingplatsen innanför den tänkta starten vid Skarholmen. Och visst är det motvind. 5m/s rätt i näbben på is i 8 mil kan bli tufft.
Vindriktningen avslöjar däremot i samråd med en titt på kartan att den längre fram kan bli till vår fördel. Ute på Ekoln är det få åkare.
Meddelandet i riksradion och vid samlingspunkterna har säkert lett till mången besvikelse. Särskilt den grupp holländare som vi ser i sina tajta tävlingskläder och som försöker göra något av dagen. I den friska vinden surar ett par skriskoseglare runt en bana. De påvisar en lysande kryssteknik.

Vilken is, 15-20 cm enligt sprickorna och som ett dansgolv. Bortsett från vinden är annars vädret bra, solen tittar fram till och från.
Stavarna kommer till sin rätt och vi lägger oss på rulle och växelkör söderut. Vid en stor ö mitt ute på Ekoln blir det tvärstopp. Så även för holländarna som susar förbi. Man kan inte påstå att dom är utrustade för en eventuell plurrning. Var är piken, kastlinan, dubbarna och ryggsäcken med ombyte mm? Vi möts nu av en trolig orsak till att loppet inställts.
8000 tusen tävlingssugna åkare mot de rännan hade blivit ett nytt
Vansbrosim! Även om arrangören har spekulerat i flera alternativa vägarföll alltså redan flera i början. En vid råk med öppet vatten hindrar vår väg och den sträcker sig tvärs över hela sjön. Holländarna ger upp.
Om vi tar oss fram till ön, tar av oss skridskorna och tar oss över till andra sidan. Råken är vi förbi men vi måste jumpa via lösa isflak för att komma ut på säker is igen. Efter fem km åkning börjar vi möta många grupper som leende och med vinden i ryggen mer eller mindre bara glider fram. Vilka mesar! Loppet går åt andra hållet. Våra nummerlappar har vi naturligtvis på, till vissas förundran. Med vinden nästan i ryggen susar
vi fram mot Stavsund. Det sitter många åkare och fikar vid den tänkta åkare och servicestation invid Skokloster. Någon fotograferar oss och vi får höra flera kommentarer kring att vi åker med nummerlapparna på.


Protestgruppen formas efter att vi fått frågan om vi åker i protest över att loppet inställdes. Isen är så bra och blank, att när vi tar en
gruppbild framför klostret är det frågan om vad som är upp eller ner i scenariot. Stavsund rundas och kampen mot vinden fortsätter över skofjärden. På udden innan åkningen fortsätter över Håtunaviken tar vi vätske- och fikarast på en brygga. Allt fler och större grupper susar förbi norrut utan större ansträngning. Det är ett fåtal som kör åt samma håll som vi.

Ett gytter av människor med leriga pjäxor myllrar ut på isen efter den 600 m korta vandringen förbi det öppna vatten vid Erikssund. Av med skidskorna och in bland vassen och upp i leran. På ett gärde står en kvinna iklädd ridkläder, ilsket gapande och skällande med en dammvippa i näven. Hon möts av en ständig ström av åkare som ler eller skäller tillbaks. Vilt viftande vandrar hon tillbaka mot stallet intill. Vilken tur för henna att tävlingsinstinkten inte grasserade bland åkarna! Då hade hon nog blivit ett mänskligt isflak. På de mest utsatta passagerna har arrangörerna lagt ut broar. Tack för det! Med vinden lite lindrigare opponent börjar vi nu skönja Sigtuna. Solen spricker upp och så gör även gruppen. På en smalare passage är det riktig våris och väldigt mjuk.
Lasse som åker lite framför de andra får en våg framför sig utan att själv upptäcka detta. Hur skulle den passagen fungera under dagen med så många tänkta åkare. Det är lego att ledaren bestämmer flockens fart, såväl i djur- som människoriket. Två av ur vår grupp åker en bra bit före oss övriga. Is och himmel bildar en helhet, en kort ouppmärksamhet och en av oss plurrar i öppet vatten. Isdubbar fram och en lina och kamraten är uppe på 10 sekunder. Vi smyger in bakom udden där isen inte fanns där den skulle och för klädbyte. Där står redan en kille och byter om. Han hade gått i på samma ställe. Nyklädd och torr höjer vi tempot lite över en fantastisk is över Sigtunafjärden. När inte vinden drar i öronen upplever man det där unika smattranden under skridskorna. Det är som en uppladdning av hjärnan och man får en kick. I såna lägen kan man åka hur långt som helst. Vi stryker efter styrbordslandet för att lä.


Koncentration vilar på att hålla koll på slukhål och frusen toppis. P-G undviker ett större hål med en hårsmån. Vid Ryd, tvärs Upplands Väsby förundras vi över en tunnklädd man och mycket trött och frusen. Vad får vissa människor att ge sig ut på isen utan vare sig säkerhetsutrustning, skaffning och vätska?
Passagen vid Ropareudden under kraftledningen är en svår passage och det är dags att ta av sig skridskorna. Inför passagen vet att när vi passerat kommer vi att vara fria från vinden då bergen är höga på vår högersida. En gata är uthuggen genom vassen utmed strandkanten och det är lätt att komma vidare. Under tiden vi tar på oss skridskorna lyssnar vi till Per som berättar att vi nu, i och för sig, är ute på Roparviken men den kallas visst Ryssgraven. Det har visst något med den undre världens sätt att avyttra icke för den kategorin lämpiga antagonister. Ingafrusna lik upptäcks dock men däremot att vinden lurar oss är n rat sydlig. På rulle närmar vi oss Stäket, bron vid Kungsängen. Skridskor av och en kilometervandring kommer vi ner till isen på andra sidan. För säkerhets skull och vis av den galna ridtanten, ringer vi på huset vid stranden och frågar om vi kan få gå på isen bakom huset." Javisst, bara det inte blir en vana", fick vi till svar. Vi undvek att säga att vi skulle vara 8000!
Till allmän glädje upptäcks nu två saker och till sorg en sak. Vinden har dött ut och isen är ännu bättre men däremot tvingas vi inse att vårt mål Hässelby, dvs längre än själva det tänkta Vikingarännet, måste vi skrinlägga på grund av att solen håller på att gå ner. Vi har nu åkt det lopp som skulle slutat efter en rundslinga vid Kungsängen. Det ursprungliga målet skulle legat vid Rolandshovsbadet inne i Stockholm.
Avsaknaden av vinden och den sagolika isen gör att vi beslutar köra lite mer än en mil till så att vi får "åtta mil i benen". Vi drar söderut på Görväln med Jakobsberg på vänster sida. Det dröjer inte länge innan vi måste ta oss över en råk. På ett gungande flak tar P-G oss tryggt över.
Vi ringer "servicebilen" så att Monica kan möta upp vid
pendeltågsstationen i Kungsängen. Vi rundar en stor ö och blir stoppade av en ny råk. Det tar en stund att hitta en trygg passage. Här startar nu dagen absoluta trigger. Lite lätt vind i ryggen och spegelblank is skjuter vi fart med kraftbesparande skär och susar fram i ungefär 40Km/tim. Helt sagolikt!! Tvärstoppet kunde kanske skett något tidigare men vi hinner alla stanna framför en ny råk. Den är tyvärr öppen hela vägen. Efter ett tags letande inser vi att vi måste hoppa över. Fin stilpoäng till alla hopp över och tjusningen fortsätter in mot Kungsängen. Vi kliver upp på land på pigga ben och lägger loppet till ytterligare en av många härliga upplevelser bakom oss.

Vilken dag det blev, trots gårdagens smolk i skrillorna.


Lasse
Sjuskäret

 

tillbaka