Kåserier Kåserier Kåserier

Den blomstertid nu kommer!

 

Nu regnar det av bara helvete, tidig oktober 1999.

Fält, åkrar, ängar, gräsmattor, vägar, min trädgård och mitt mossbelupna tak är indränkta med vatten.

Något tidigare i höst, kunde vi konstatera , att solen behagat skina på både onda och goda, tack och lov, jag menar tack och lov för att det inte var någon närmare urskiljning därvidlag, och detta under en lång skön sommar-sensommarperiod.

Så för två veckor sedan öppnades portarna, och ett ymnigt flöde av det essentiella fluidum, som vid rätt temperatur trots allt gör livet värt att leva, åter fullständigt dränkte in vår omvärld.

Vad härligt!

Visst kan man ägna sig åt trivialiteter som att ligga på stranden, grilla en karre´, eller som en del faktiskt gör: spela golf, eller värst av allt: förspilla sin tid hos en sniken arbetsgivare.

Visst, själv har jag försökt bygga en stenmur. Resultatet blev mediokert.

Resultaten, av alla kvasiverksamheter, blir mediokra.

Några medlemmar i klubben, vet jag från säker källa, försöker varje sommar få psyket i balans genom att medelst diverse flytetyg återbesöka platser, som tidigare givit dem den lisa för själen, som alla människor alltid sökt.

Resultatet av deras strävan kan bara beskrivas på ett sätt: Mediokert.

Själv har jag under press från vettvillingar, nedlåtit mig att skaffa mig ett par rollerblades, och med fara för mitt

eget och andras liv susat ut för backarna ner mot stugan vid Kransmossen efter slitiga upp- och nedförslut på 5-kilometersslingan.

Hur kände jag mig , när jag satt i bagageluckans öppning och tog av mig handledsskydden och konstaterade att blåsorna på hälarna naturligtvis berodde på att man inte ska försöka åka skridskor uppåt??

Jo, jag kände mig medioker, alldeles ovanligt Medioker!!

Vad är det då mänskligheten egentligen är ute efter?

Jo naturligtvis: The real thing.

Den första tunna, blanka, sega, riskabla, mest bäriga, lockande, den som bjuder en ständig nedförsbacke, en grop för varje åkare, samtidigt en liten ständig uppförsbacke (dock inte skoskavsalstrande), inte sjungande, bara intensivt knastrande, njutningsfyllda och underbara hinna, så länge den håller, som bildas vid fysikaliskt gynnsamma betingelser, på tex: Tolken, Mjörn, Åsunden, eller varför inte Vänern.

Skulle dessa betingelser inträffa i skrivande stund, skulle paradiset ju vara uppenbarat.

Tänk att kunna åka på varenda teg, varenda gata.

Praktiskt taget varenda yta utgör ju i dag en potentiell arena, för utövandet av det sätt att förflytta sig, som mänskligheten egentligen är ämnad för.

Hur skulle det se ut om jag kom susande utför mitt mossbelupna tak??

Nåväl, under den senaste, för oss så ljusa, varma period, som de svaga kalla: mörk och kall, dvs förliden vinter,

hade vi många fina åkupplevelser runt om i bygden, för att inte säga obygden.

Det känns gott att åter ha ett antal dylika framför sig igen.

Väl mött på det bästa av underlag, som naturen så snillrikt, bjuder oss varje år!

Överge all medioker verksamhet för: The real thing!!

Välkomna till en ny säsong i Sjuskärets regi och anda!

Isblommorna knoppas och kommer mycket snart att stå i full blom.

Plocka dem

och:

CARPE DIEM!!

 

Medlöpare Aleksi

tillbaka