Så här kan det vara då vi tar oss en tur till exempelvis

Vänerns västra arkipelag.

Aleksi Maksinen var en av oss och han redogör på sitt

oefterhärmliga sätt turen här nedan.

Vi ser fram emot nästa islogg från honom.

 

 

Islogg 990214, Vänern. a.m.

Datum: 99.02.14


Tid: 08.05 från Borås. Åter Borås 19.50. På is 10:45 till 17:00.


Åkare: Per-Göran, Ingela, Fredrik Tenbrink. Per, Gunwor Rylander. Pavel Paszkowski. Karin Holmstrand, Joakim Lindeblom, Tomas Andersson. Morgan Hagberg. Peter Andersson. Bertil, Anita Axelsson. Måns Braun. Sune, Elisabeth Stigsson, Anders Lindstam. Barbro, Aleksi Maksinen.


Typ av is: Från melonskalsis, via klapperstenar till gnistrande diamantpolerad kärnis. Ett brett spektra av istyper. Där vi på slutet av turen, upplevde ett knastrande ljud, vilket för undertecknad i vart fall, var en nyhet. Ett svagt knaster, som om isen varit belagd med cellofan, utan att för den skull vara på väg att brista. Ytterligare mera mot slutet upptäckte vi sprickor, som närmast kan liknas vid sömmarna mellan benen i ett kranium, långa "sömmar" som löpte oändligt långt och som samtliga låg vinkelrätt mot vinden, och vågorna.
Ju senare dagen led gjorde sig de senare alltmera märkbara. Vi diskuterade om klubben i framtiden skall erbjuda plåster bakom öronen på deltagarna.


Tjocklek: Från obefintlig till 15 cm.


Väder: Mulet, bra sikt, något dis mot kvällen, På eftermiddagen bröt solen igenom och tom värmde oss. En trygg sydvästsvind drev oss i rätt riktning mest hela tiden. Någon som kan vindstyrkor, påstod att det rörde sig om 5m/sek.


Dagens sträcka: 28 km totalt varav 3-4 km landledes.


Kommentarer. Efter en säker tur med GeGes Bussar anlände vi till Sunnanå hamn, och såg genom rutorna hur ett större gäng begav sig ut runt piren i hamnen.
Förväntansfulla och bångstyriga som fullblodshingstar, samlades vi runt
färdledaren, inalles12 pojkar 6 flickor och en kalv. P-G informerade oss om EU:s standardiserade direktiv vad gäller teckenvisning på is, sedan bar det av med Per R:s gula vimpel som svansslut.
Det kändes andaktsfullt att glida ut på Sveriges stora innanhav. Det här var så mäktigt. Bär det eller brister det?
Den första isen vi gled ut på var ett fastfruset geometriskt pussel, utslängt huller om buller, bitarna liggandes en bit från varandra, i skiftande nyanser med tryggt fruset vatten emellan.
Vi körde 10 minuter och mjukade upp lederna, någon justerade en mutter, sen drog vi på. Jag hade ju varit litet besviken på att turen inte skulle gå till Lurö. Nu såg vi att skorpan på Vänern bara låg några hundra kanske uppemot en kilometer ut från land, sen var det öppet. Joakim och Mats stog inte ut med det medelåldriga tempot, utan drog ut mot iskanten, för att möta upp några timmar och mil senare. Vi såg dem försvinna ut som två kommatecken mot den blågråsvarta bakgrunden.
Underlaget var högst varierande, vi kom in i stråk med av vinden tidigare
indriven snösörja, eller ibland indrivna isflak, som sedan frusit till och med vinden i ryggen kändes det som att åka odämpad hästdroska på kullerstenar.
Detta frestade på fötter och leder och krävde balans. Åkare med stavar hade i dessa lägen fördel. Och så åter utpå blankis, då gick det undan, 15-20 km/h i upprätt viloläge.
Efter en timmes rask färd intog vi lunch på en udde i skärgården. I den här miljön smakar allt himmelskt!

Vi fortsatte och upplevde samma variation vad gäller underlaget. Med jämna mellanrum såg vi svansen på det stora gänget, som startade strax före oss.
Det visade sig sedan att vi av nödvändighet kom att följa i deras spår
såväl på sjön som på land.
Det var inspirerande att tvingas välja de landnära isarna och tränga sig
igenom vassruggar som ibland var som skäggstubb ibland mer än midjehöga. Det
hände att vi hade hälleberget på två dm avstånd, på båda sidor om
"spåret".
Vi tvingades i land pga. isbrist. Då det blev strömt tunnades isen av för att
områdesvis helt försvinna. Då spände vi av skenorna och promenerade.
Tallbevuxna kobbar och landremsor, praktiskt taget snöfria omgärdade oss och vi lärde oss att äta tuschlav med varierande behållning.
Vi Köpmannebro inföll den långa marschen, här kunde vi åtminstone följa
järnvägsspåret till Karlstad, och konstatera att även i Dalsland är rälsen
skarvfri.
Vi som inte konstrat till utrustningen med märkvärdiga plastskor av slalomtyp, hade en angenämare behållningav promenaderna. Det blev ett halvdussin sådana, under dagen.
Vi Klev på vid Hästön och korsade Äskekärrsviken. Några råkar ställde till bekymmer för oss. Vid ett rasktkorsande av råk, medelst en man i taget, gav kanten vika och de kvardröjande nödgades byta "vadställe".
Vid Notön gick vi in i naturreservatet vid Yttre Bodane och passerade
ögruppen: Örneklovarna.
Via insidan av Lilla och Stora Rotöarna, och kom till Vingens hamn, innanför Trollön.
Vi korsade halvön Buön och en del av oss hade svårigheter med att våga sig ut på de nu allt vågigare isböljorna.
Halvön Buön korsades och de sista skären för dagen gick i vassruggar, för att sluta längs ett krondike in mot Östra Bodane.
Chauffören kontaktades, och på vår väg upp mot husgruppen framträdde det stora sällskapet sittandes i en slänt väntandes på sina två bussar. Det var Karlstads långfärdsskridskoklubb som varit ute med 70 åkare inkl 4 ledare.
15 av dessa hade förmodligen kommit fram till Åmål.
Vår buss kom ganska snart, och sällskapet försjönk långsamt i inre meditation,
varvid någon ägnade Bävern, vars byggen vi sett under dagen, en hemlighetsfull tanke.
Avslutningsvis bjöd vår chaufför oss att ta del i nästa helgs Helsingborgsresa.
Vi avvaktar israpporten.

Aleksi
P.S Männen klagade inte över någonting denna underbara dag, vilket nog var
befriande för de deltagande stålkvinnorna, och jag tror kalven växte ut till åtminstone en ungtjur under resans gång.

tillbaka